Då var dala-visiten över för denna gång. Planerar definitivt att komma tillbaka, men då kanske mer än en förutsättning har ändrats. Mina vänner väntar i adoptionskö och för egen del så är det så mycket som redan förändrats, så vart det slutar vet jag inte.
Det som vart skönt är att jag blivit bemött "som vanligt", att de trots att de inte sett mig sedan fornstora dagar förra sommaren inte sa många ord om viktnedgången. Till min stora lättnad, faktiskt. Nu har jag laddat min innersta del, visst en förutsättning för att orka med jobb och vardag men det jag försöker få ner i ord är nog att det som fylldes var ett djupare behov. Tack mina vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar