Under de otaliga hundpromenaderna under senaste tiden så har jag hunnit fundera... över gamla vänner och bekantskaper som nu ligger långt bort i periferin, t ex hur betydelsen av de dödsviktiga högstadie- och gymnasiepolarna som nu ter sig skrattretande och oviktiga.
Jag träffar knappt de personer längre ens på Ica eller Coop, ibland på något tåg eller flygplats. Läser några personers bloggar ibland. När jag träffar dem fysiskt pratar jag med dem lite, men det känns så blassé för det vi säger har som inget djup men endå som en viktig tråd tillbaka i tiden. Det berör mig på något skruvat sätt att inte ha kontakt med dem längre för de var verkligen viktiga för mig, eller snarare att jag hade en social plats med dem, jag skapade inte så mycket plats själv känns det som utan bara hakade på. Att jag nu hade kunnat få dela utvecklingen jag gjort och de gjort. Att de personligheter som vi blivit har spirat från den där kontakten för länge sedan och att vi nu är rätt nya för varandra igen och borde inte dömas för den man var då.
Personligen var mitt val att läsa på en helt annan ort från dem det bästa jag någonsin gjort. Jag var tvungen att umgås, jag var tvungen att hitta andra människor , ta en aktiv roll istället för att bara hänga på och få nya intryck, prova min inställning och mina andra val/uppfattningar om omvärlden men nu för tiden är det främst mig själv jag provar. Det pågår väl hela tiden egentligen, men nu behöver jag kanske inte andras godkännande eller referenser utan ett trevligt bollplank då och då, någon vitamininjektion eller ögonöppnare. Jag kan sakna de gamla betydelsefulla personerna och skulle ibland vilja fråga dem om råd. Men då kommer den sorgliga insikten om att de inte känner mig längre... Och jag har en känsla av förlust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar