Bergodalbana

Ursch. Känner mig bräcklig och inte alls bra känsla i magen. Gillar inte alls.
Det var bara ett par minuter sedan jag såg framemot nästa vecka och nu känns det inte alls som något trevligt projekt jag tagit på mig.
Undra vad jag vill innerst inne?

Dyngförkyld

Nu kom det, halsont med snuva och nästäppa.
Har behandlat mig med akupunktur, esberitox och saltvattensgurgling. Det hjälps inte jag är förkyld och det är så trist. Känner att kroppen är trött. Iofs inte konstigt efter veckor av hård träning. Nu är det vila, ska leda ett enkelt pass i kväll, men inte alls ta ut mig och funderar på att be om hjälp för morgondagens jympa/bas som jag inte kommer att orka i nuvarande skick.
Annars? Mycket grejer i skallen. Och det mesta handlar om mig själv. Mycket egotankar och har lite svårt att hitta rätt. Trodde inte att viktminskningen skulle ge mig så här mycket att tänka på. Men det är klart. Då, för ett år sedan var huvudfokus på att bli hälsosamt "smal", nu är det att bli lycklig. INTE ALLS samma sak...

seeegt internet

Ojne vojne vilken tid allt har tagit vid datorn idag. Funderade om den går på sirap, bredband...Pyttsan!
Har annars promenerat en 40minuters prommis med hunden idag, och bara blivit så förtjust i utsikten från staden jag bor i. Fjällen. Himlen. Vattnet. Bländande vackert, nästan så det knyter sig i halsen... Det påminner mig om varför jag gick med på att flytta tillbaka till barndomsstaden, inte helt självklart var det. För många negativa och rastlösa minnen som kom till ytan. Men det är just det att minnen går att bearbeta, och är väl en bra bit på väg där.
Blev så inspirerad av min bekanskap som i helgen tagit sig igenom Fjällräven Classic, en sträcka från Nikkaluokta till Abisko. 11 mil. I kuperad, stenig terräng men med fantastiska vyer. Hon drog runt på en fenomenal tid, och det inspirerar. Tänk om jag också kan?
Det är så tråkigt att motion bara ska ses som ett sätt att hålla vikten nere, när det är en del av livet, livskvalitén... och att det blir roligt när man orkar för shit vilken skillnad det är att svänga runt en prommis nu i jämförelse med förra året då orken tog slut bara efter ett par hundra meter och jag aldrig riktigt kom i gång innan jag var trött. NJUUUUUTER av promenaderna!

Tankar

Funderingarna fortsätter. Tankarna kommer i omgångar och jag pendlar mellan lugn och rastlöshet. Känner mig inte riktigt tillrätta, och det är störande. Kan det bero på att jag tränat mindre under ett tag igen? Det är nog en bidragande orsak, men skuller verkligen vilja gå till djupet med vad det är som inte stämmer.

Stampar på stället

I bland känns det som om jag sitter fast. På många sätt. Ofri.
Mest är det i mina egna tankar och spärren är jag själv. Det positiva är att jag kan verkligen göra något åt det, för är det någon/något jag kan påverka så är det ju mig själv.
Det finns så mycket jag vill göra så jag blir passiv istället. Omvänd psykologi liksom...
Vilket virrigt inlägg. Men det är det inombords också så det speglas här.

Fortsatta funderingar...

... min rastlöshet för några veckor sedan är intressant. Det drog och stel, brände och surrade. Många av mina vänners relationer gick isär och vissa flyttade. Kort&gott det hände mycket. Ibland undrar jag om jag känner av sådana vibbar omedvetet, eller ligger det något i horoskop. Sånadär translationer, retrograder och koalisationer som kan förekomma?
Jag funderar vidare...

Egen utstrålning kontra bemötande?

Omgivningen har ju märkt av min viktminskning, det är positivt och trevligt för det mesta. Gillar som sagt inte att prata om operationen med alla, och inte vid kommentaren "jag har hört att du opererat dig..." med antagandet om att mina val och beslut är ett ämne att diskuteras när som helst och hur som helst (fikarummet, i korridoren framför andra människor och så...) Så jag låtsas oftast som ingenting, och försöker vara som vanligt, kanske lite ignorant... men jag orkar inte bry mig!
I går var det som sagt marknad och vi gick in på en butik i stan när vi endå var i närheten... Då kommer det fram en försäljare som ALDRIG tidigare talat till mig fastän jag försökt få hjälp i butiken av henne tidigare, en snygg-tjej som verkar vara sådär helt perfekt. Saken var den att jag bara strötittade eftersom sambon fått span på någon viktig sak.
Och eftersom jag borde ha annat att bry mig om, kan mina tankar naturligtvis inte låta bli till att älta: är det min utstrålning som ändrats iom min viktnedgång eller börjar jag se ut som en människa värd att tilltalas? Hmmmm....? navelskåderi...

Hejja Resorb!

Fick i mig lite vätskeersättning innan och efter träningen och huvudvärken är mkt bättre. Jag stuffade loss på puls/basjympan, riktigt sköj!!! Behöver endorfinerna för att sova bra och för att tänka på annat.
Dietisten ringde, hon sa att hon har försökt nå mig under veckan via telefon. Hon ville träffa mig innan operation. Kommer ju ner på måndag, men till kl. 17. Då har hon gått hem... Har redan bokat biljetterna ner, tog icke-ombokningsbara för att spara pengar och för att "inget" skulle behöva ändra planerna *mutter*.
Nå, vi får se hur det går. Enligt dietisten var det jätteviktigt att vi träffades innan operationen och enligt kirurgen sa han att dietisten inte alltid hinner träffa alla patienter innan operationen... Lite skilda besked där? Men men. Jag gör ett försök. Lag ut ett bud på tradera, tänker ta billigaste möjliga biljett om jag får den. Hade tänkt åka ner med sambon och ha det lite trevligt på vägen ner...

Mardröm

I natt drömde jag att jag vägde över 400kg och var sängbunden (det var rätt varmt i natt och ägnat större delen av natten att försöka hitta en kall bit av sängen), det sista jag såg på tv innan jag gick och lade mig var just om Fetmakirurgi... Hemsk dröm, kände mig riktigt fjättrad vid sängen och allt var bara så tungt... Nej, dit ska inte Cinn!

Hittade följande artikel på MSN:
"Börja gilla din kroppsform – så gör du

Många tjejer lider av en negativ kroppsbild. Och inte undra på, i ett samhälle som hyllar perfektion. Men med lite jobb kan du börja älska din kropp – med dess brister.
Rör på dig
Att få regelbunden motion är ett bra sätt att börja gilla din kropp mer. En studie från McMaster University i Kanada visade att personer som fick i uppdrag att gå en halvtimmes rask promenad om dagen fick bättre kroppsbild – utöver fördelar som ökad kondition och energi.Tänk på hållningen. Sjunk inte ihop som om du försöker gömma dig. Sträcker du på ryggen och håller huvudet högt kommer du också att känna dig mer säker på dig själv.
Klä dig efter din kroppsform
Vad du har på dig har stor inverkan på hur du känner dig. Ta på dig kläder som smickrar din figur och framhäver dina bästa drag.
Sluta kritisera dig själv
Försök att inte fokusera på saker du inte gillar, som dina stora fötter eller små bröst. Vänd istället uppmärksamheten mot saker du faktiskt är nöjd med. Kanske är du stolt över dina vältränade vader eller dina vackra ögon?
Inse att ingen är perfekt
Även världens vackraste kvinnor har komplex för olika saker de är missnöjda med i sitt utseende. Och jämför dig för guds skull inte med tjejerna på tidningsomslagen och reklamaffischerna – de är alltid retuscherade.
Hitta ett projekt
Istället för att fokusera så mycket på din kroppsform och ditt utseende, hitta något du gillar att göra och satsa på att bli bra på det. Framgångarna kommer att stärka din självkänsla och göra att dina skavanker känns mindre viktiga."

Endel klokskaper att ta till mig...

Funderingar...

Under de otaliga hundpromenaderna under senaste tiden så har jag hunnit fundera... över gamla vänner och bekantskaper som nu ligger långt bort i periferin, t ex hur betydelsen av de dödsviktiga högstadie- och gymnasiepolarna som nu ter sig skrattretande och oviktiga.
Jag träffar knappt de personer längre ens på Ica eller Coop, ibland på något tåg eller flygplats. Läser några personers bloggar ibland. När jag träffar dem fysiskt pratar jag med dem lite, men det känns så blassé för det vi säger har som inget djup men endå som en viktig tråd tillbaka i tiden. Det berör mig på något skruvat sätt att inte ha kontakt med dem längre för de var verkligen viktiga för mig, eller snarare att jag hade en social plats med dem, jag skapade inte så mycket plats själv känns det som utan bara hakade på. Att jag nu hade kunnat få dela utvecklingen jag gjort och de gjort. Att de personligheter som vi blivit har spirat från den där kontakten för länge sedan och att vi nu är rätt nya för varandra igen och borde inte dömas för den man var då.
Personligen var mitt val att läsa på en helt annan ort från dem det bästa jag någonsin gjort. Jag var tvungen att umgås, jag var tvungen att hitta andra människor , ta en aktiv roll istället för att bara hänga på och få nya intryck, prova min inställning och mina andra val/uppfattningar om omvärlden men nu för tiden är det främst mig själv jag provar. Det pågår väl hela tiden egentligen, men nu behöver jag kanske inte andras godkännande eller referenser utan ett trevligt bollplank då och då, någon vitamininjektion eller ögonöppnare. Jag kan sakna de gamla betydelsefulla personerna och skulle ibland vilja fråga dem om råd. Men då kommer den sorgliga insikten om att de inte känner mig längre... Och jag har en känsla av förlust.