Har just suttit och läst på viktop.se om en man där operationen gick riktigt illa, legat på sjukhus i 16månader efter sin GBP. Sån´t får mig att bara vilja vända på klacken... och så tycker jag så vansinnigt synd om killen!
Det är just det här med risker, infektioner, läckage och ovissheten om operationen kommer att göra min livssituation ännu värre än vad den är i dag som gör mig så osäker. Säkert de flesta! Och framförallt så kommer funderingarna om varför, varför jag har låtit det gå så långt att det känns som om det inte finns något annat val, för riskerna ökar ju också med vikten.
*SUCKA* behöver verkligen pepp!
Vi kan inte gå omkring och oroa oss om varför det blev som det blev, det är allt och ingen orsak. Det är hemskt med historier som slutar illa, men tänk den som tackar nej och allt kunde gått så himla bra! Vågar man chansa om lyckan faktiskt skulle komma? Det kommer gå galant hoppas jag, se på mig jag hade BMI 48,4 när jag började.
SvaraRaderaMvh Marie "Fattymary"
Tack Marie! Jag har bestämt mig, men tvivlar ibland vid sådana här lägen. Tror att det är en del i förberedelseprocessen och hantering av läget.
SvaraRaderaDu är verkligen en förebild, du har lyckats så himla bra!!!