Ja. Snart är det dags att lämna lägenheten som varit vårt hem sedan november 2002. Jag vet inte om jag blir mer och mer nostalgisk och sentimental för varje år som går, men jag har lite svårt för att lämna det här boendet. Har trivts bra, men retat mig på att bara ha en toalett, att det är lyhört/ ha unga grannar som festar stup i kvarten och att hyran bara höjs för varje år utan att det har satsats något större underhåll.
Men jag tycker om att det är så nära arbetet och stadskärnan. Använt bilen väldigt lite under dessa år. Att det är lägenheten är genomgående på hela plan, alltså inga grannar vägg-i-vägg.
Det är dags att gå vidare. Huvudet vet det, logiken är ganska klar. Men känslorna vill hålla mig kvar. Knepigt det är. Vill gå vidare. Måste jag verkligen bestämma mig och bara smacka på? Så har jag gjort tidigare. Är det jag nu?
Har funderat lite grann och tror som sagt att något större är på uppsegling. Ser en massa symtom på det. Undrar om det kanske är en sk. livskris? Tidigare har jag ju "löst" massa känslor med mat. Det går ju inte längre, tackochlov. Men vad gör man med alla känslor, när de kommer och tränger sig in under huden? Pratar. Skriver. Tror att jag tar det sistnämda. Kanske ska man gå på någon skrivarkurs? Fast å andra sidan finns de så många som skriver så bra. Kanske man ska läsa mer?
Gudars vilket snurrigt inlägg det vart. Men så är det. Kaos runt omkring mig och inuti mig.
jag tror att skriva är jättebra! skriva för sig själv..alla röriga tankar blir lika röriga på papper till en böjan men jag tror att genom att skriva ner det så der det en viss klarhet iallafall....try it! :)
SvaraRadera