Ibland...

... får jag lite funderingar över budskap man kan få.
Detta kom upp på som förslag till status på FB. Men jag valde att inte publicera den där:
i realized that no matter how strong your love is & no matter how you truly love a person,if your heart gets tired,everything changes,even if you don't want to.

Stämmer så in på så många... just nu.

Reflektion

en enda ynka bmi-enhet kvar till målet. Det sitter så hårt åt. Men lugn... jag SKA ta det.
Det har kommit kommentarer att jag är för smal nu, men det kan jag hantera. FÖrsöker bearbeta att jag nu har medium i arbetskläderna och att mina finfina bh:ar som jag köpte från Underverket i januari är förstora i kuporna.
Har beställt lite vårnytt från Ellos och ska så småningom sortera igenom garderoberna och verkligen rensa ut allt som jag inte vill ha och spara en del om man skulle få ett mamma-infall, men det ligger lite längre fram i tiden isåfall. För det är inte alls säkert.

Vändning?

Det känns bättre nu *pepparpeppar* och hoppas på att trenden håller i sig.
Snart kanske jag också kommer ner mot 82kg och då är det 5 kg kvar. Fatta! 5 ynka men så sega kilon kvar till MÅLET. Fasen också!

Svacka

Ursch. Inget känns riktigt roligt längre.
Träningen suger, är ute och springer men det känns bara tungt.
Jobbet rullar på, det är väl inget med det mer än att det känns som same-same.
Hemma är det lite lamt. På många sätt.
Mentalt är jag hela tiden någon annanstans och jag vet av erfarenhet att det inte är eller kommer att bli verklighet av mina tankar. Onödig tidsfördriv. Sånt är jag trött på.
På lördag ska jag på begravning av en klasskompis, som jag inte träffat på 15år men som jag ändå haft i min vardag i 9år. Tungt. Och insikten om livet skörhet slår en i ansiktet. Är blödig, gråter för ingenting...
Det låter nästan som en vårdepression det här. Bläää. Ta mig härifrån. Men det går inte alltid att fly från jobbiga saker. Det är väl bara att härda ut ock hoppas på att man få något bra utav det..

God Fortsättning!

Oj, bloggen har blivit försummad.
Kan säga att jag inte haft så mycket julkänslor i år, men ett besked har lyft hela julhelgen. Tyvärr kan jag inte "släppa katten" än, men det kommer... Var så säker!
Ha en God Fortsättning!

Haha... hoppas jag!

Esberitox och Gojibär. I massor. Det känns bättre. Snuvan är borta. *Litet positivt juuubel*
Annars har det varit en skön och skaplig dag. Livslusten börjar återvända så småningom...

Sova.

Oj, jag har sovit till kl 11. Det har varit få sådana morgnar denna sommar/höst. Tidigare var det sovmorgon vid varje tillfälle jag fick. Älskade att sova och var ändå konstant trött. Nu har det varit så mycket annat som varit på gång, flytten, resan till Skottland, jobb och träning så sömnen har fått begränsas och det har ju fungerat. Jag har inte har behövt sova. Det har hänt att några enstaka dagar så har jag bara längtat efter att få lägga mig igen.
Det slår mig att det är en stor förändring, och endel i det som sker efter operationen. Jag vet att många ändras i sin personlighet, innan jag opererades tänkte jag att det kommer inte att ske för mig; att jag var den jag var... men jag får nog ta och omvärdera lite där. För förutsättningarna är så annorlunda nu. Framförallt för att jag orkar mer, och det gör stor skillnad vad jag gör av livet! Och med den tanken och känslan så finns det bara en underbar låt som går rätt på:

Välkommen vinter!

Jepp, nu är det nog dags. Det kommer ner snö, som ligger bra på marken och det blåser på bra fortfarande även om stormvindarna mojnat något.
Jag är barnsligt förtjust i årstidsväxlingarna. Gillar hösten, men när löven fallit från träden så är det bra trist och när det blir mörkt tidigt då ingen snö finns för att lysa upp då får det gärna växla om.
Längtar efter lite knirr under skorna och frosten som biter i kinden. Likaväl som jag i slutet på vintern kommer att svära över desamma och önska mig värme och sol i massor.
Livet... Livet... Livet.

Som att hålla en näve ormar.

Jag vet inte vad det är med mig. Försöker hålla greppet. Men det känns som att hålla i en näve små ormar som slingrar sig ur handen.
Vill sälja allt, eller bara lämna det bara som det är. Stänga dörren och gå ut. Åka i väg för att inte återkomma till det som finns här.
Skapa en ny tillvaro, börja om.
Det går ju naturligtvis inte. Kommer inte att göra det heller, men det är så tankarna går och den lösningen som poppar upp i skallen. Och att "fly" undan kommer inte att hjälpa... För den finner mig igen. Ångesten. Onöjdheten. Längtan.

Förlåt!

Jag har för ett tag sedan lovat bilder från Skottland. De ligger kvar i kameran, hittar inte sladden för att överföra bilderna till datorn. Grrrr, vad less jag blir på flyttröran. Det är fortfarande svårt att hitta igen grejer och tex vårt förråd av extra glödlampor är fortfarande spårlöst försvunna.
Annars flyter det på som vanligt, fått ny ork och försöker ta tag i livet igen så sakterliga ska det bli andrabullar än förvirring. Trygghet och stabilitet är ledorden för hösten!

Skål och välkommen!

Oj, vilken dag. Har tvättat, städat och plockat lite till. Det känns som att det aldrig tar slut, dessa förbannade flyttkartonger. Jo, kanske snart, men tålamodet tryter. Har mentalt gått vidare till kommande projekt. Toaletten nere, toaletten uppe, köket, bastu/relax, torkrum, vardagsrum, garage, panel, altan.... Ja, du hör ju. Planer saknas inte, bara tid. Och pengar.
Förutom det drar min hjärna iväg till ställen om inte är bra. och jag menar Inte bra. Och med jag menar verkligen det med känsla av Beethovens ödessymfoni, den femte... Ursch. Vill inte gå in på mer än så, men det är inte bra.

Sista nätterna i lägenheten.

Ja. Snart är det dags att lämna lägenheten som varit vårt hem sedan november 2002. Jag vet inte om jag blir mer och mer nostalgisk och sentimental för varje år som går, men jag har lite svårt för att lämna det här boendet. Har trivts bra, men retat mig på att bara ha en toalett, att det är lyhört/ ha unga grannar som festar stup i kvarten och att hyran bara höjs för varje år utan att det har satsats något större underhåll.
Men jag tycker om att det är så nära arbetet och stadskärnan. Använt bilen väldigt lite under dessa år. Att det är lägenheten är genomgående på hela plan, alltså inga grannar vägg-i-vägg.
Det är dags att gå vidare. Huvudet vet det, logiken är ganska klar. Men känslorna vill hålla mig kvar. Knepigt det är. Vill gå vidare. Måste jag verkligen bestämma mig och bara smacka på? Så har jag gjort tidigare. Är det jag nu?
Har funderat lite grann och tror som sagt att något större är på uppsegling. Ser en massa symtom på det. Undrar om det kanske är en sk. livskris? Tidigare har jag ju "löst" massa känslor med mat. Det går ju inte längre, tackochlov. Men vad gör man med alla känslor, när de kommer och tränger sig in under huden? Pratar. Skriver. Tror att jag tar det sistnämda. Kanske ska man gå på någon skrivarkurs? Fast å andra sidan finns de så många som skriver så bra. Kanske man ska läsa mer?
Gudars vilket snurrigt inlägg det vart. Men så är det. Kaos runt omkring mig och inuti mig.

Tjugosju

...kilo kvar till målvikt. Sista tiden har det inte varit så kul att stiga upp på vågen, men idag var det lite minus. Tacka Fan för det! Som jag slitit igår med ca 70min cirkelträning och 45minuters hundpromenad på det.
Uppkopplingen hemmavid har givit upp helt. Routern/modem problem, sambon skulle ta och fixa det.

vaken

Jag drog ett par timmars extra stockar efter jobbet och till följd av det nu ganska klarvaken och alert. Försöker varva ner... Går väl sisådär.
Läste ett bra blogginlägg om att sluta unna sig, och ska försöka lägga mig till med den vanan. Vafan, unna sig! Jag gör vad jag tycket jag behöver. Pronto! Basta! (för er som inte läst italienska så är det Frånochmednu! Det räcker!)
Tänker också en del på mitt förhållningssätt till jobbet, allt behöver inte vara maxat och lite till på top-notch-skalan, från mitt synsätt. Jag kan räcka till annat om jag börjar inse det...
Ska fortsätta njuta av +15 grader, fast klockan är mycket och gå och sova när jag känner för det!
Fridens!

Promenaden

Jag gick som sagt bort dumpingen, tror jag. Men det var egentligen inte det jag ville skriva om. Lyssnade på Pod-versionen av Johanna Koljonens sommarvärderi. Fantastiskt bra, tycker jag som gillar att höra personer BERÄTTA om sina upplevelser/liv. Att kunna sätta ord på upplevelser och känslor som man själv varit i närheten av, eller inte alls.
Dagens tips Sommar

Rastlösheten...

... börjar smyga sig på. Tackolov för hundpromenader, som man kan ta nu som hundvakt. Det spelar som ingen roll vilken tid på dygnet, det finns alltid en hund som kan tänka sig gå ut och gå för att lugna sinnet.
Funderar på om det finns någotslags mönster. Först en massa funderingar och sedan denna rastlöshet, lika påtaglig som ett kliande eksem. Man börjar klia lite, och så växer det till något som inte går att tolerera. Jag måste ut en vända. Det är inte så långt till september och Skottlandsresan, får passa på att andas annan luft och inspiration då.
Full träningsdos får jag också i slutet på augusti då jympan drar igång på allvar. I år ska jag leda 2 pass/vecka mot förra säsongens 1½ pass (dvs växla mellan 1 pass/vecka och 2 pass/vecka).
Fjällvandring kanske? Kan det vara något? Komma bort från tv, dator och mobil? Avtrubbning. Ännu mer tankar? Vågar man?

Tankarna

De går just nu till mina vänner, som är i adoptionstagen. Deras papper har gått iväg till det land de ämnar adoptera från och det är i rullning. Hoppas att inte väntan inte blir för lång! *positiva tankar*

Tummen ur, NU!

Nu måste jag ta i med flytten! Fasen vad jag blir trött på mig själv!
Känner att jag tjatar om samma saker här, ledsen för det men det händer inte så mycket just nu. Lågvarv...
Kanske dags för ett blogguppehåll? Vet inte riktigt...

Akupunkturkursen!

Nu är det officiellt att jag klarat av inlämnings/presentationsuppgiften i akupunktur för hund.
Behöver, som jag förstår det, inte göra fler kompletteringar. Så skönt.
Annars är det som vanligt, jobb....

Åh så trött...

Det blev sent igår, fasen att det ska vara så svårt att komma i säng?
Nåväl. Vi går mot mörkare tider nu, så det kanske blir lite lättare. Midnattsolsperioden är till ända nu! Men det tar kanske ett par veckor innan det märks först i augusti.
Jag har nu fått ordning på musiken till startpasset, ska bara rota fram inspirationen att sätta övningar till musiken också. Vill ha det gjort snarast så att det är gjort för hösten.
I morgon bär det av till banken för att diskutera lite olika möjligheter gällande bolån. Ursch. Men vad gör man, betala kontant finns liksom inte på kartan!