GGAAAAAAHHH!

Vad frustrerande det känns att nästan, NÄSTAN ha något åtråvärt i sin hand. Och så ändras förutsättningarna och man är tillbaka i ovisshet och väntans frustration.
GAAAAAHHHHHHHRRRRR!

Dalarna.

Nu är jag då i Bolanche, eller Borlänge. Har shoppat på Kupolen i fredags och köpte en dunjacka i storlek 44. Vaaaansinne! Fattar inte hur det gått till egentligen! I dag har jag köpt stövlar på Einars skor i Leksand, fikat på Siljans Konditori och sedan handlat på outlet i Insjön. Sedan var det nya bh:ar på världens bästa affär för ändamålet: Underverket. Lite fika, foto och Italiensk afton med Borlänge Kammarkör. I morgon mera foto, mat hos vänner och sedan lite vin till kvällen innan jag tar tåget till Arlanda och flyget hem till vardagen igen. Det får som inte bli för mycket knätofs och dalahästar heller. Men oj, så skoj det är! Pussel och kräm till Dalarna. Nu ska jag njuta av att umgås med mina vänner!

Sista nätterna i lägenheten.

Ja. Snart är det dags att lämna lägenheten som varit vårt hem sedan november 2002. Jag vet inte om jag blir mer och mer nostalgisk och sentimental för varje år som går, men jag har lite svårt för att lämna det här boendet. Har trivts bra, men retat mig på att bara ha en toalett, att det är lyhört/ ha unga grannar som festar stup i kvarten och att hyran bara höjs för varje år utan att det har satsats något större underhåll.
Men jag tycker om att det är så nära arbetet och stadskärnan. Använt bilen väldigt lite under dessa år. Att det är lägenheten är genomgående på hela plan, alltså inga grannar vägg-i-vägg.
Det är dags att gå vidare. Huvudet vet det, logiken är ganska klar. Men känslorna vill hålla mig kvar. Knepigt det är. Vill gå vidare. Måste jag verkligen bestämma mig och bara smacka på? Så har jag gjort tidigare. Är det jag nu?
Har funderat lite grann och tror som sagt att något större är på uppsegling. Ser en massa symtom på det. Undrar om det kanske är en sk. livskris? Tidigare har jag ju "löst" massa känslor med mat. Det går ju inte längre, tackochlov. Men vad gör man med alla känslor, när de kommer och tränger sig in under huden? Pratar. Skriver. Tror att jag tar det sistnämda. Kanske ska man gå på någon skrivarkurs? Fast å andra sidan finns de så många som skriver så bra. Kanske man ska läsa mer?
Gudars vilket snurrigt inlägg det vart. Men så är det. Kaos runt omkring mig och inuti mig.

Lite bättre.

Känns det idag. Lugnet sprider sig likt ett varmt bomull i magen och är nu tillfreds. En stund... för flytteriet är högst nära slutspurten!

Läskigt kluven

Oj, nu känner jag att något är på uppsegling. Emotionellt alltså, tornado, Kluven på så många sätt och på så många ställen i tankar, hjärta, hjärna och själ. *suck* Vill inte göra någon illa, men det verkar som om det jag gör just nu gör mig ont. Ursch... Deppar lite till the Ark.

Rastlösheten...

... börjar smyga sig på. Tackolov för hundpromenader, som man kan ta nu som hundvakt. Det spelar som ingen roll vilken tid på dygnet, det finns alltid en hund som kan tänka sig gå ut och gå för att lugna sinnet.
Funderar på om det finns någotslags mönster. Först en massa funderingar och sedan denna rastlöshet, lika påtaglig som ett kliande eksem. Man börjar klia lite, och så växer det till något som inte går att tolerera. Jag måste ut en vända. Det är inte så långt till september och Skottlandsresan, får passa på att andas annan luft och inspiration då.
Full träningsdos får jag också i slutet på augusti då jympan drar igång på allvar. I år ska jag leda 2 pass/vecka mot förra säsongens 1½ pass (dvs växla mellan 1 pass/vecka och 2 pass/vecka).
Fjällvandring kanske? Kan det vara något? Komma bort från tv, dator och mobil? Avtrubbning. Ännu mer tankar? Vågar man?

Att förändras...

Fick lite att tänka på idag efter att ha suttit på After Work med vännerna och samtalet gick in på hur jag tydligt förändras. Jag går inte på samma sätt, den ena hade svårt att känna igen mig på rörelsemönstret. Den andra tyckte att ansiktet förändrats mest under den här första perioden. Jag i min tur tycker att jag rör mig självklart lättare och svettas inte lika lätt längre, vilket jag finner positivt och har inte heller lika lätt att känna att krafterna tar slut eller vara rädd för att de tar slut. Funderingarna slutade i att undra över hur jag skulle se ut i slutändan, vilken stil jag kan välja mellan. Har själv funderat lite på det men inte så tydligt som nu.
Kände mig lite iakttagen under ätandet, men det gick bra. Fläskfilé funkar ju att tugga på bra länge. Jättegott! Körde ett alkoholfritt alternativ, har inte provat hemma ännu och vågar inte experimentera ute så att säga.
A change is coming, a good one!

Rastlöshet på väg mot ångest..

Det finns bra rastlöshet... och så finns det en sådan där rastlöshet som gnager på min själ, som gör att jag känner mig obekväm i mitt eget skinn... Och jepp, en sådan rastlöshet har hittat in någonstans i mig och stökar runt. ANDAS.

Tillbaka i vardagen igen!

Heltid... känn på den. Då är man tillbaka i ekorrhjulet igen! Hoppas bara på att det kommer att bli en okej vår, till skillnad från förra årets vår. Hösten kan jag inte uttala mig så mycket om utan då hade jag huvudet i operationskupan och ganska fokuserad på min egen process.
Det känns lite tomt nu, jag är rastlös och inte helt tillfreds. Som när man spelar gitarr och en sträng inte är stämd *sproang*. Vad månne detta nu vara då?

Nervositeten stiger när datumet närmar sig...

...jag är inne i en konstig fas. Längtar som tusan till att ha operationen klar och förbi samtidigt som jag nu börjar känna mig orolig och lite skrajsen. Sedan vet jag vad jag har men inte vad jag får! Laktosintolerans? Jag tycker att jag borde vara förbi den här fasen nu men oj... Vad känslor kan växla plötsligt
Jag är vansinnigt hungrig, extra sugen den här tiden på månaden och kanske också därför lite extra känslig? Fasen! Kan det inte vara torsdag och jag vara hemma igen med ett lyckat op-resultat samt på topp??

Rejält hormonsvall!

Oj, igår var inte den bästa av dagar. Små krusningar som gav upphov till stora vågor på kvällen och jag låg bra länge och tänkte igenom livet, situationer och beteenden. För första gången under flytet, säkert inte den sista på den här inslagna vägen, kände jag stor sorg över att inte kunna äta bort fysisk och känslomässig smärta. Bra att det börjar komma upp nu och inte efter operationen. Ja, vad är det jag gjort med min kropp? Försökt hantera livet gissar jag!