Platå...

Jul har jag tydligen firat matmässigt, har inte haft så lite julkänsla någonsin... Trist, men det bara är så. Har haft en fin platå, men det är helt ok. Har inte jympat så mycket och antar att det kommer att rassla till nu när säsongen drar igång nästa vecka. Ska försöka pressa upp löpning till ett par gånger i veckan, men just nu känns det motigt.
Får faktiskt lite ont när jag tränar. Sidan, svanskotan, korsryggen, skulderbladen och axlarna. Inte ont efter utan av att jag är lite benig här och var... tydligen. Är så förundrad över det faktum att jag kan skriva det!
Nästa delmål är att ha -10kg kvar. Det känns som om de sista 10 är seeeeega. Men skam den som ger sig. Den här bruden är den som fullföljer även om taket skulle rasa in i skallen på mig!
Kramens!

Snart ett år!

Jag börjar närma mig 15/12. Datumet som för alltid har förändrat mitt liv. Och som jag är så tacksam över att det är svårt att sitta bakom tangentbordet utan att lipa.
Vilket år, vilka förändringar, vilka möjligheter men också en sorg över vad jag missat tidigare, så många år som gått jag varit så begränsad och fångad. Och med det nya möjligheterna kommer många val. Fler än jag trodde skulle vara möjliga. Det är jag inte van vid. Och väldigt dålig på att hantera ibland.
Här kommer en ytterst banal jämförelse, men börjar där iaf! För ett år sedan fick jag köpa de byxor jag fick på mig, oavsett färg eller modell eller pris. Nu är utbudet bra mycket större. Vilken färg? No clue på vilken modell som passar mig bäst? Tänk nu så på fritidssysselsättningar, en hel del att välja på. Är på sätt o vis glad över att bo så långt norrut, valmöjligheterna hade förståss varit ännu större i en annan större stad!
Sedan det ofrånkomliga, alla kommentarer och reaktioner från vänner och bekanta. För den delen helt okända människor också. Har blivit sämre på att ta emot beröm. Blir tyst och nästan besvärad. För vad säger man när jag för 6:e gången på en vecka kan få höra "Herregud! Det är ju du! Men vad du är fin!". Vad svarar man? Stoplar ur sig något kantigt "Jo, tack... Öhhhh....?"
Känner att jag har lite bagage jag skulle behöva lämna. Alltså prata med någon. För det hänger efter mig och kan bita mig i arslet vilket ögonblick som helst.
Som jag tidigare skrivit. Operationen har hjälpt mig oändligt mycket. Jag är lyckligare än tidigare. Men den löser inte allt.

Så less på mitt mönster.

Alla har vi väl beteendemönster när det gäller olika situationer. Jag blir jättelätt "besatt" av saker. Tex hemsidor. Eller Facebook... Eller musik. Och jag blir så trött på mig när jag hela tiden brinner på som en fackla. Kan jag inte bli lite lagom intresserad. Varför tända på alla cylindrar, jämt?
En fördel av det beteendet finns i träningen, bättre resultat om jag går "all in". Men det kostar...
Förlåt att jag är lite kryptisk, men jag vet av erfarenhet att bloggen läses av personer i min närhet, och detta kommer lite för nära för att jag ska vara helt bekväm med det.

Reaktioner

Nu är det nästan pinsamt. Får kommentarer dagligen om hur liten jag blivit och att jag inte ska försvinna helt. En person kom fram och hälsade på mig, och sa att han var tvungen att ta i hand för att vara säker på att det verkligen var jag.
Just nu står det stilla på vågen, men jag är också inne i en intensiv träningsperiod för att klara av Svettisdagarna (Friskis&Svettis ledardagar i 19-21 november). Det lärde jag mig från förra gången, då jag hade träningsvärk i en vecka efter den vändan. Alltid något!

Kan inte låta bli att bli lite politisk/ekologisk...

... men kollade på Dokument utifrån i går. Fick en stooor fet klump i magen. Det handlade om mat, hur mycket västvärldsländer slänger. Det skulle räcka 3 gånger om till alla svältande länder. Och något som fick mig att haja till var om fattiga odlare i Afrika, de har lite att odla på och äter kött mindre än en gång PER ÅR!
Näe. Fan. Tänker ändra 2 av mina beteenden:
Ekologisk/krav kan jag faktiskt köpa. Äter mindre nu, så det kan jag fasen ställa upp med.
Återvinna, så mycket jag kan. Kläder, förpackningar och grejer!

Vinkelvolten.

Jag får anstränga mig hårt när jag ska tänka på min vikt. Jag har blivit så van att ha "hundra..." före resterande siffror. Nu är det inte så längre, men blir lite fascinerad över hur djupt ett ord kan vara inprogrammerat. Och det blir lite förtvivlat att sätta hundra före 97,8 som är dagens vikt.
Det minskar och jag är så tacksam *GLÄDJE*.

Konsten att lämna mat på tallriken

Det slog mig att jag faktiskt lämnade mat på tallriken på svägerskans födelsedagsmiddag. De hade lagt upp förrätten till alla, mozarella varvat med tomat och basilika. Jag kände att det vart för mycket och för att ha skuggan av en chans att få i mig lite grillat och tysk potatissallad så lämnade jag ungfär halva potionen. Sedan kunde jag själv bestämma hur mycket jag vill ha, vilket förenklar allt.
Jag åt verkligen tills det var tomt tidigare, tallriken, godis/chipspåsen eller lådan med bullar. Hu, vilket hemskt beteende...

Hemma!

Åh, det vart trassel.
Det var lätt att ta sig till Umeå, med buss. Men svårare att ta sig därifrån. Jag skulle flygit via Arlanda, med Norweigan kl 17.55, det planet hade fått mekaniska problem och skulle avgå 20.45. Vilket innebär att jag skulle missa flyget hem. Så jag trixade, låg på utan att vara otrevlig med personalen och lyckades få en plats på 18.50 flyget. Kom precis till Arlanda kl. 20 då flyget hem gick. Missade det. För första gången! Släntrar ner till Norwegiandisken och får höra att nästa flyg går på.... MÅNDAG! 2 dagar i Storstan då? Just då ville jag bara hem, ska jag skriva. Nåja, tjejen ringer huvudkontoret och får klart att boka in mig på sista flyget hem, via Luleå (cirkeln börjar vara sluten nu, va?) med SAS. Om jag varit "snäll" så hade jag definitivt fått spendera en natt till på hotell och tro mig, det hade varit tungt eftersom jag varit borta hela veckan och det är full rusch på jobbet under nästa vecka.
Jag pratade, charmade och märkte till och med att jag nästan flörtade.... Fyyyyy! Kände knappt igen mig själv! Haha, men alla var trevliga och tillmötesgående. Det är bara att försöka!
Nu har jag fått sova i min egen sköna säng, hemma hos sambon och hunden. Mys!

*ohshitmoment*

Nuuuu fattar jag hur ett skönt bilsäte känns, har aldrig känt ett bra stöd på sidorna för att jag varit för stor. Det är en fördel att ibland få köra arbetsbilen, senast var i höstas... Det har hänt saker! *Wihoo*
Upptäckte att spaghetti inte alls är något problem... *klura* det är nog att jag äter för fort och är stressad, helt enkelt: SLUTA STRESSA vid lunch. Lätt att tänka och säga, svårt att göra. Ska byta om, kubba hem, värma maten, ut med hunden som ska pinka/nr 2 och nosa lite, in med hunden, klä av ytterkläder, äta, plocka in i diskmaskin, kubba till jobbet, byta om, flexa in och börja jobba.... smaaart!NOT.
Får tänka om här!

En konst att äta sakta.

Oj, i går gick lunchen mindre bra. Spaghetti, var väl lite stressad så jag åt nog för fort och det kom med besked i retur. 3 gången efter operationen. Denna gången mådde jag ruskigt illa, men man lär sig!!!
Fick kompensationskäka lite men ofta under eftermiddagen för att klara dubbelpasset på jympan, men det gick över förväntan.
I dag är jag trött i kroppen, och det KÄNNS lite här och där. Som det ska.
Vikten går nedåt, och det är nu inte alls långt till -30kg, exakt 0,4kg. Hoppas jag kan ta det till nästa vecka, då jag ska på återbesök till dietisten. Sedan är siktet inställt på att ta ytterligare 6,5kg. Klarar jag det har jag nått halvvägs till mitt mål. Vågar inte jubla än men den dagen det är gjort då kommer det att firas kan jag lova!

På väg hem igen!

Det tog nästan en timme att åka det här tåget mellan Luleå och Boden, något spårfel. Så nu efter Boden kör tågföraren som en biltjuv och det är bara att undvika att stå upp.
Har hunnit med att säga hej till opkompis L. som hastigast, fixa med grejer på Ltu men ingen shopping. Det gör inget, har varken råd (har inte fått någon sjukersättning från FK än), ork (trött som en sten) eller lust att söka rätt på en Mp3a.
Nu ska jag bara se till att må bra på resan hem, blir som lite trött på folk som sitter och skriker i sin mobilitelefon, har lust att fråga vad de har för modell och abonnemang för att undvika så usla tekniska lösningar så att man måste vråla. Det sitter en sådan karlslok i samma vagn, men det var faktiskt en annan resenär som sa till. Heders, jag tordes inte.
I morse var det ett helt kontorsgäng som snackade som en hel högstadieklass, försökte bara lyssna på ljudbok via datan men de som försökte sova hade inte det så lätt, såg jag.
Näe, nu har jag en skön helg framför mig och ser framemot att ta det lite lugnt!

Att lära in ett nytt beteende...

... i dag lyckades jag kräkas igen. Åt fort, för fort. Åt en plätta (här i norrland kallas pannkakor för plättar, pannkaka steker man i ugnen...) och det gick som sagt inte så bra. Lärdom. LÅNGSAMT, LITE, TUGGA NOGA!!! Fasen vad svårt det ska vara då?!?! Nåja, det är bara att försöka pränta in. En skytteinstruktör sa till mig en gång att det tar ca 2000 gånger att lära in ett nytt rörelsemönster. Det kanske också gäller hur man äter, och det gör jag ju rätt ofta.
Skulle förresten inte överleva utan denna soyaprodukt:


Gott, kan slänga in det jag inte orkar i kylen!

Måndag...

I jul delar jag och min sambo på oss, han åker till sin familj söderut och jag blir kvar här i norr. Han har inte träffat sin familj sedan sommaren-08 för han fick nytt jobb i juni i år och som ny och vikarie förväntades han jobba på under hela semesterperioden. Det lönade sig bra, han är nu tillsvidare anställd! Han fick besked på onsdagen, dagen efter min operation. SKÖNT!
Visst måste jag erkänna att det känns tråkigt att inte fira jul med honom, men på något sätt känns detta inte riktigt som en vanlig jul iallafall, iom operationen och att jag måste äta flytande. Tänk att så mycket kring traditionen är uppbyggd kring mat. Mycket mat. Och godis.
Jag kanske är pigg nog för att klara en resa, och klarar att planera alla måltider men hur roligt är det att sitta med soppa när alla andra käkar massivt julbord och som de då gör kalkon på annandagen. Soppa... Näe, jag har ju låtit bli alla julbord och julfester hittills. Det är absolut inget fel på sällskapet, de är jättetrevliga och roliga men jag vill vara hemma, ta det lugnt och bara ro mig själv, och får helt enkelt "nöja mig" med att träffa familjen som bor här uppe. Vi slipper skaffa hundvakt också.
Idag då? Jo, idag ska jag göra ett nytt försök med frysen. Och jaga lite julklappar till sambon och brorsan med familj.
Tjollihoo!

VAAAA????????

Jag skulle ju göra Leilas snökakor, men igår så GLÖMDE JAG KÖPA CHOKLADEN!!!!
Hur ofta har stor-chokomanen Cinn missat att köpa choklad??????????
Jag promenerade igenom godisavdelningen innan kassan och kände.... INGENTING!
I like......!

Rejält hormonsvall!

Oj, igår var inte den bästa av dagar. Små krusningar som gav upphov till stora vågor på kvällen och jag låg bra länge och tänkte igenom livet, situationer och beteenden. För första gången under flytet, säkert inte den sista på den här inslagna vägen, kände jag stor sorg över att inte kunna äta bort fysisk och känslomässig smärta. Bra att det börjar komma upp nu och inte efter operationen. Ja, vad är det jag gjort med min kropp? Försökt hantera livet gissar jag!

Rastlös...

Är ensam med hunden. Så trist. Vad har jag gjort förut? Ätit säkert. Har inte insett att jag är så dålig på att vara ensam och sysslolös. Och är fortfarande så där matsugen. Kanske en promenad med hunden kan hjälpa?

På vippen att falla för frestelsen

Gudars vad jag är sugen på knäckebröd med potatismos på. Eller korv stroganoff med ris... eller en mjuk limpmacka med julskinka på. Jag dregglar värre än hunden igen!
Styrka Cinn, styrka. Har inte fuskat något och har ett pannben tjockare än glaciären på Kebnekaise. Det ska gå! Men erkänner: Ja, jag hade kunnat gå över till hetsätning istället för bara överätning. Skillnad? Jo i min värld är det första att kräkas upp det jag vräkt i mig. Det andra är bara som jag alltid gjort, tagit för stora portioner...

Blir förvånad själv?

I morse vaknade jag 7.20 av mig själv och var PIGG! Vad udda, är det något Cinnamonen är så är det just morgontrött, behöver ca 30minuters startsträcka på morgonen annars!
"Näe upp me´dej!" sa kroppen. Så jag har hunnit lägga in räkningar, sätta i gång tvättmaskinen, plocka ur diskmaskinen och svara på mail. Och det innan klockan var 9. Vad är detta? Kan det vara som Linda skrev att kroppen har varit bedövad av allt som man ätit kvällen innan! Det är lite skönt att vara så här pigg och vara igång!

Fotat

Nu har jag fotat mig, före bilder! Hoppas verkligen att jag blir mindre...

Omvänd psykologi...?

Jaha, här sitter jag då. Sista "vanliga" helgen någonsin... Oj, så dramatiskt det där lät då! Nej, bara insikten över att snart kommer jag inte att kunna återgå till mina gamla matvanor i samma proportioner som jag har idag. Och faktiskt så känns det rätt skönt. Och med tanke på det hade därför tänkt unna mig lite trevliga saker utan någon egentlig broms, avslappnad stil liksom. Hittills har det blivit bröd och kaffe till frulle, lite vaniljmunk och julmust till fika på eftermiddagen... men jag äter inte mycket. Tar lite och är rätt nöjd... Vad hände? Troligtvis är det effekten av gårdagens jympa, insulinnivåerna är lugnare efter fysisk aktivitet och då blir jag inte så sugen på sött... Bra konstigt. Hur kommer det att bli när jag inte får tugga något då? Toksug säkert!
Nog är man bra vrickad...