Jag börjar närma mig 15/12. Datumet som för alltid har förändrat mitt liv. Och som jag är så tacksam över att det är svårt att sitta bakom tangentbordet utan att lipa.
Vilket år, vilka förändringar, vilka möjligheter men också en sorg över vad jag missat tidigare, så många år som gått jag varit så begränsad och fångad. Och med det nya möjligheterna kommer många val. Fler än jag trodde skulle vara möjliga. Det är jag inte van vid. Och väldigt dålig på att hantera ibland.
Här kommer en ytterst banal jämförelse, men börjar där iaf! För ett år sedan fick jag köpa de byxor jag fick på mig, oavsett färg eller modell eller pris. Nu är utbudet bra mycket större. Vilken färg? No clue på vilken modell som passar mig bäst? Tänk nu så på fritidssysselsättningar, en hel del att välja på. Är på sätt o vis glad över att bo så långt norrut, valmöjligheterna hade förståss varit ännu större i en annan större stad!
Sedan det ofrånkomliga, alla kommentarer och reaktioner från vänner och bekanta. För den delen helt okända människor också. Har blivit sämre på att ta emot beröm. Blir tyst och nästan besvärad. För vad säger man när jag för 6:e gången på en vecka kan få höra "Herregud! Det är ju du! Men vad du är fin!". Vad svarar man? Stoplar ur sig något kantigt "Jo, tack... Öhhhh....?"
Känner att jag har lite bagage jag skulle behöva lämna. Alltså prata med någon. För det hänger efter mig och kan bita mig i arslet vilket ögonblick som helst.
Som jag tidigare skrivit. Operationen har hjälpt mig oändligt mycket. Jag är lyckligare än tidigare. Men den löser inte allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar