Åtta...

...månader som opererad. Exakt för åtta månader sedan vaknade jag med kramp i vaden. Nu är det den 15:e augusti och tiden har verkligen bara dragit iväg. Jag mår BRA, håret har faktiskt nu slutat att falla av.
Idag fortsätter flyttkaoset och blir nog till ännu större röra. Har tagit på mig mina gamla snickarbrallor, men får dra i ett skärp eller hängslen om jag inte ska tappa dem under arschlet. Men så är väl modet... eller var? Det blir hur som helst väldigt obekvämt och farligt när man ska bära ner saker i trappan, så någon form av hänganordning blir det.
Minns tillbaka vilken panik jag fick när jag inte kom in i de ovannämda snickarbyxorna. Det var bara som att sitta i ett skenande fordon, utan möjlighet att bromsa tillväxten av en själv. Verkligen Alice i underlandet-känsla.

En liten tillbakablick...

När jag var kanske 10 eller 12år och min bror har följt med mig för att fota mej med ett par hästar som jag myst med hela sommaren fäller han en kommentar som på verkligen etsat sig fast hos mig.
Jag står framför staketet, har fått hästarna till mig och står glatt i min aprikosfärgade (ack, det ljuva 80-talet)kjol med matchande topp. Då frågar han mig: "ska du se ut så där?" Jag undrar vaddå och börjar kolla på kläderna, då säger han att jag har gravidmage och det inte ser något vidare ut. Att jag borde göra något åt det innan det var för sent.
Det är en sån där riktigt sår som fortfarande efter säkert 20år är väldigt skört. Varför låter jag det vara skört? Han menade väl egentligen, det vet jag. Det var så konstigt, min bror pratar sällan med mig om min vikt. Övriga familjen uppstod diskussioner då och då, framförallt efter besök hos skolsyster eller bvc.